Ja, då var det färdigkalasat för den här gången. Vår lilla E fyllde två år i fredags och nu har vi haft kalas hela helgen. Hon är så olik O, gillar inte att stå i rampljuset inte. Kan ju iofs vara för att hon precis innan kalasen har blivit väckt från sin middagslur och sen har det bara vällt in folk... Men jag tycker att det verkar som om hon inte gillar när allas uppmärksamhet riktas mot henne. Däremot O gillar när alla tittar på henne. Fast inte när jag berättade för några av kalasgästerna att hon hade försökt att locka håret med E:s lekakselvisp och en hel tuss av håret rycktes av, nej det var inte populärt, då gick hon. E:s mest använda ord just nu är nog "nej". Hon säger nej till det mesta, till och med till presenterna idag. Det gick bara bra att öppna paket om hon fick sitta i mitt knä.

På kalaset igår kom kusin L som är drygt 5 år och O blev så prillig så man kunde tro att hon var kär. Hon visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. Lyssna på oss gjorde hon inte heller, det var som om öronen var avstängda för alla utom för kusin L. Vad han än sa eller gjorde så möttes det av fniss, skratt och krumbuktande av kroppen. Som en mars-katt helt enkelt! På förskolan skrev de i sitt senaste hembrev att nu börjar det... Nu kommer vårkänslorna och puss-lekarna och intresset för det motsatta könet. Jag fick en föraning då igår, att O kommer att ta fasta på det denna vår. Vi får se hur det blir...

Nu sover de lugnt i sina sängar, de två små i varsitt rum och sambon nere i vårt rum. E flyttade upp i sitt eget rum i fredags och första natten gick sådär. När baby-watchen larmat för hundrade gången och jag sprungit upp för tredje gången tog jag med henne ner i vår säng. I natt gick det bättre. Baby-watchen larmade ett par gånger men inget ljud som tydde på att hon vaknade. Så tio i sex hör jag henne komma ner för trappen, öppna vår dörr och jag lyfter upp henne i sängen och hör och häpna, kors i taket och allt det andra, hon somnar om!!! Min lilla sötnos!!! Vi får se hur denna natt blir. Ska nog göra mig i ordning och ladda för en ny vecka.

Sitter här i soffan med datorn i knät och bara pustar ut. Vilken intensiv dag... Det började med att jag bestämt mig för att cykla till jobbet men tyvärr kom vi inte iväg när jag hade tänkt så stackars O fick småsprina bredvid mig för att vi skulle hinna till dagis och frukosten. O är nämlien rätt seg på mornarna så det kan ta upp till 40 minuter att äta en tallrik fil och en smörgås. Eftersom vi har mest nerförsbackar ner till centrum så känds det inte så jobbigt som jag hade trott. Sen gick dagen på jobbet i ett och sen var det bara att bita i det sura äpplet och trampa upp för alla backarna till dagis, hämta O och E och en kompis till O. Jag packade cykeln full med kläder och en liten E och vi gick förbi en lekpark på vägen hem. Det skulle bli pannkakor till middag så en sväng förbi affären låg i planen men jag undrade hur det skulle gå till. Skulle jag packa en kundvagn med ungar och kläder? Nej, jag orkade inte utan drog en rövare och lämnade allt förutom barn kvar på cykeln och som tur var var allt kvar när vi kom ut igen. Sen när vi gick in genom dörren hände det som allt som oftast händer, barnen blir som urvridna trasor så på med Teletubbies för lilla E och måla stenar för de stora. o och hennes kompis hade hittat varsin "önskesten" som de tog med sig hem och under vägen så blev de deras små hamstrar så ögon och hår behövde de.  15 pannkakor senare var det dags för det välkända serviceyrket; "mamma-som-fixar-pannakakor-på-löpande-band-men-själv-får-vänta-en-stund-på-att-äta". Till min lycka tog sambon med sig lilltjejen också efter att hon blivit en hög av gråt för att hon inte fick följa så jag fick EN STUND AV ENSAMHET I HUSET = Lycka och sällsynt lyx. jag använde den till att städa och plocka 80% av tiden och sätta mig ner och ta det lugnt 20% av tiden. Borsta tänderna, tvätta av dagisdammet och sätta på pyjamas och sen somnade O när vi satt och mös i soffan. E var lite piggare men hon somnade efter ett tag hon också. Och nu sitter jag här och njuter av tystnaden och försöker tänka bort disken i köket och den rena tvätthögen bredvid mig. Men...det är ju en dag i morgon också. Godnatt!

Att vara förälder är inte lätt. När lilla tjejen går runt i rummet och kollar in om det finns något kul att peta på som man inte får, ska jag då förekomma henne med distraktion eller ska jag låte henne utveckla sin upptäckarlust och nyfikenhet? När stora tjejen måltid efter måltid säger att "potatis är äckligt" eller "usch, vad är det här, det tycker jag inte om" ska vi då om och om igen säga till henne att så säger man inte fast hon mycket väl vet att vi inte tycker om när hon säger så?

Och så alla dessa metoder och förhållningssätt...

1. Om barnet gör något som det inte får ska man bestraffa och om det gör något som man ska så ska man belöna. Då blir det antingen för föräldrarnas skull som barnen uppför sig eller för att inte bli bestraffad. Var kommer då barnets egen känsla för rätt och fel då in? Hur man ska och inte ska vara mot varandra? Vad man bör och inte bör göra?

2. Enligt föräldrautbildningen KOMET så ökar det beteende hos barnen som uppmärksammas och då borde det beteende som inte uppmärksammas minskas. Hur kan då du som förälder visa för barnet vad du tycker är okej respektive inte okej? Hur kan då du då våga sätta gränser och våga vara den vuxne ?

3. Enligt Jesper Juul så pratar föräldrar idag med varandra om metoder för att få sina barn att sova, äta, bli torra etc. Men hur skulle det låta om vi som sambo/maka pratade med våra väninnor om vilka metoder som vi använder på vår sambo/make för att få dem att fälla ner toasitsen, ta mer ansvar i hemmet etc.? Juul anser också att vi ska prata och förklara allt för våra barn, vi ska med andra ord se dem som jämnlika individer. Jag håller med om det! Det finns gånger då jag biter mig själv i tungan när jag hör mig själv säga vissa saker eller på ett visst sätt till mina barn som jag aldrig skulle ha gjort till min sambo, släkt eller vänner. Men vi kan inte hålla på att förklara och förklara och förklara allt för våra barn. Jag tror att korta enkla meningar ibland kan fungera bättre än långa krångliga förklaringar. Exempel: Lisa 1,5 år klättrar hela tiden upp på matbordet. Du som förälder kan om och om igen förklara för Lisa att hon kan ramla ner och göra sig illa. Lisa kommer inte då att nicka förstående och sluta att klättra upp på bordet. där tycker jag att det faktiskt kan räcka med att säga "nej, på bordet får man inte vara!" That´s it! Om man däremot har en hektisk morgon och har bråttom och måste hjälpa Lisa att klä på sig, trots att hon vill själv, för att hinna till dagis och jobb. Ja då tycker jag att det är läge för en förklaring; "Jag vet att du vill klä på dig själv men just idag så måste jag hjälpa dig så att jag inte kommer försent till jobbet". Då har man visat att man förstår att barnet vill själv, att man respekterar barnet, men att just idag kan han/hon inte göra som den vill.

Ska fundera lite mer på det där med metoder och förhållningssätt...

Med andra ord; jag återkommer!